Ingenting jag saknar särskilt mycket men ändå gärna skulle få lite, lite mer av. Att ha barn är så otroligt intensivt och påfrestande! Oj, tänker ni! Var glad och tacksam! Men ni ska veta hur jädra lycklig jag är över mina fantastiska barn! Jag älskar dem mest av allt i hela världen! Jag är så otroligt lycklig och tacksam att få vara deras mamma! Men trots att det är fullkomligt överväldigande i positiv bemärkelse så är det rent ut sagt skitjobbigt! 

Det handlar nog mest om att inte kunna göra vad man vill när man vill utan att hela tiden passa barnen. Nu menar inte jag att jag vill kunna dra hemifrån hur som helst, när som helst. Jag menar att jag inte ens kan gå upp på övervåningen, gå och duscha, måla naglarna, sova, ta något att äta, kolla på vad jag vill på tvn, gå på toaletten i fred utan att det är stora projekt som måste planeras om de ens överhuvudtaget är genomförbara. 

Vi får ju hjälp med barnen emellanåt men det är inte så att folk kastar sig över och säger "vi vill passa barnen i helgen" utan snarare är det vi som frågar och det gör vi bara när vi verkligen måste.

Därför är det SÅ viktigt att vi försöker allt vi kan att ge varandra i alla fall lite närhet. En puss då och då, sitta och hålla om varandra i soffan, ge varandra en kram eller bara röra vid varandra. För DET hinner man ju med. Jag tror det är viktigt att hålla den delen av förhållandet levande. Så att steget till ännu mer fysisk kontakt inte blir så stort heller. Från noll till hundra tycker jag kan vara lite motigt.

A och O är ju, hur klyschigt det än må vara att prata med varandra. När det går för lång tid mellan gångerna så märker jag att det börjar knaka lite. Då gäller det att ta tag i saken och PRATA UT! Stolthet är dödsdömt i ett förhållande enligt mig. Ofta kanske man inte vet vad det är man har att säga, man kanske inte själv kan sätta fingret på vad man irriterar sig på. Men oftast när vi pratar kommer man plötsligt på massa teorier till varför man känner som man gör. Sedan försöker vi komma på medel vi kan använda oss av för att komma förbi problemet. Våra diskussioner och bråk har inte handlat om vem som har rött eller fel eller vem som ska säga förlåt för vad. 

T.ex. brukar lösningen vara listor eller att vi planerar in speciella dagar för saker och ting. Vare sig det kan handla om att ta itu med något praktiskt eller ägna tid åt varandra. Det känns kanske tråkigt men spontanitet är inte det lättaste i en vardag med barn. Oftast har vi bara behövt använda "metoderna" i korta perioder. För att komma igång och förbi problemet men ibland behöver vi backa och testa igen. 

Nu blev det här värsta terapi-inlägget men senaste dagarna har haft lite det temat. Jag tänker också hur viktigt det är att inte bara prata med varandra utan med andra också. Att prata om att man har det jobbigt i sin parrelation med någon annan visar ju oftast att det finns andra som går igenom samma saker. 

Tänk om jag vetat innan hur tuft det kunde bli i en relation när man fick barn. Hur otroligt påfrestande det är! Jag menar mitt behov av fysisk närhet stillades ju tusenfalt med en bebis fastsugen vid en dag som natt. Tro fasen att jag inte var särskilt mottaglig för fysisk kontakt. Det blev en kris. 

Men andra gången när vi stod på samma ställe kunde vi ju hantera det helt annorlunda. Då visste vi att bebisen sugit ut både vätska och närhetsbehov ur min kropp men att det skulle bli bättre. Det skulle gå över. Och det gjorde det. Hejdå stolthet, hej snack, hej lyssna och försök förstå, hej lösningsfokus, hej problemlösning, hej närhet. Hej kärlek.